Igår var det äntligen dags för den där röntgenundersökningen vi har väntat så länge på. Abbes gom funkar inte som den ska och för att man ska veta vilka åtgärder (läs operation) som ska till för att få den och talet att fungera bättre behövde man ta reda på mer exakt vad som är fel. Därav dagens undersökning.

Med risk för att det här blir ett väldigt långt inlägg ska jag nu berätta två historier om sjukvården och barn. Den ena gör mig glad, den andra arg. Berättelserna handlar om de två olika delar av undersökningen som Abbe behövde gå igenom idag. Den ena krävande, lite långvarig och egentligen ganska osannolik att en nybliven fyraåring med särskilda behov ska klara av. Den andra hyfsat enkel, snabb och inte så märkvärdig.

Det paradoxala är att undersökningen jag var rädd skulle misslyckas, gick hur bra som helst. Och den som borde varit enkel gick käpprätt åt helvete. Och jag vågar påstå att båda exemplen handlar till hundra procent om psykologi och förmågan att förhålla sig till vilken patient man har framför sig. Ett barn. Precis fyra år fyllda. Med ett track record från sjukhus och mer eller mindre traumatiska upplevelser som de flesta människor inte upplever under hela sin livsålder.

Undersökning del ett:
Vi hade kommit till avdelningen, anmält oss i luckan och satt oss i väntrummet. Abbe hade precis börjat utforska alla leksakerna när de ropade upp hans namn. Snabbast hittills. Faktiskt så snabbt att Abbe blev jättearg och ledsen eftersom han precis spetsat in sig på ett roligt garage med massa bilar att köra med. "Aj då, vi vill ju inte börja med att bråka med honom innan vi ens kommit in" sa sköterskan. "Vi kan ta en patient före Abbe så att han kan leka en liten stund".

När den andra patienten var klar kom sköterska tillbaka och hämtade oss. "Det är ganska trångt där inne men vi får väl klämma ihop oss", sa hon och böjde sig ner för att hälsa på Abbe. När de bekantat sig gick vi in. I det lilla rummet fanns inte mindre än tre personer förutom oss. Alla med olika arbetsuppgifter. Där fanns en röntgenapparat som såg ut som något ur Star Wars eller kanske en attraktion på Liseberg, och en vanlig videokamera på stativ.

Abbe var inte intresserad av att sätta sig i "maskinen". Vi lirkade, skojade och försökte locka och pocka på alla sätt. Personalen tittade lugnt på och skrattade lite då och då. Hur sjutton skulle man få honom att klättra upp på den där skräckinjagande mojängen, ta på sig en liten microfonmygga och dessutom "spänna fast" huvudet med ett plastband. "Det här kommer aldrig att gå, och jag förstår honom" tänkte jag.

– Ska jag sätta mig, frågade jag Abbe.
– Yaa! ropade han.
– Okej, då är det lika bra vi gör en ordentlig undersökning på pappa först, sa någon i personalen.

De spände fast plastbandet runt min panna, tog på myggan och körde mig lite upp i stolen. Så rattade de ner hela röntgenmaskinen runt mig och jag fick säga alla ord som Abbe skulle göra sedan. Abbe fick instruera mig. Sköterskan berättade för honom vilka ord han skulle be mig läsa upp och så sa Abbe dem till mig. I lugn och ro, väldigt pedagogiskt. Jag fick göra hela undersökningen från början till slut, med det lilla undantaget att de inte hade röntgenkameran påslagen.

När vi var klara viskade mamman något om leksaksaffären och välja själv i Abbes öra och så klättrade han upp och satte sig. Myggan på och plastbandet runt huvudet. "Nu! Nu kör vi", viskade röntgenkillen till sköterskorna. Han insåg precis som vi att det gäller att smida medan järnet är varmt och barnet fortfarande kan tänka sig att samarbeta. Britsen hissades upp, rymdskeppet sänktes ner runt Abbe och jag stod helt chockad och tittade på. Sköterskan sa "Fiffi flyger, Bibbis bil" och en hel rad andra små meningar och Abbe rabblade lydigt efter med ett leende på läpparna och huvudet fast i ett plastband.

Mina ögon tårades. Det här är inte sant, tänkte jag. Han är så jävla duktig.

När undersökningen var klar tackade Abbe för sig och fick en penna och ett suddgummi. "Det här gick ju jättefint. Nu ska ni bara till en annan avdelning en bit här ifrån (med bilen) och ta en profilbild också"




Okej. Det leder oss in på undersökning del två:
Vi hade kommit till avdelningen, anmält oss i luckan och satt oss i väntrummet. Abbe hade precis börjat utforska alla leksakerna när de ropade upp hans namn. Vi reste oss för att gå in. "Det är bara en av er som kan följa med in, det finns inte plats för fler" sa sköterskan med ett påklistrat leende.

Jag följde med Abbe. Det här är lugnt, tänkte jag, om han var så duktig på den andra undersökningen så är det här en piece of cace. Vi kom in i ett rum stort som en mindre gymnastiksal. Belysningen var dämpad och längst bort i andra änden stod en stol med en röntgenkamera bredvid. Vi var helt ensamma, Abbe, sköterskan och jag. Varför i hela friden fick inte mamman följa med in? Två föräldrar har gjort sig fria från sina jobb för att följa med sin sjukhustyngda son till en undersökning. Hade inte två föräldrar kunnat skapa lite mer trygghet för honom? I rummet hade det fått plats minst 47 föräldrar, om nu Abbe haft så många.

Abbe ville såklart inte. Jag försökte med samma procedur som vid den första undersökningen. Satte mig i stolen för att visa Abbe. Sköterskan såg besvärad ut och fick ur sig något i stil med "akta, var försiktig med huvudet där nu".

Abbe ville ändå inte. Jag lirkade, skojade och försökte locka och pocka på alla sätt. Sköterskan suckade och såg stressad ut. Hur sjutton skulle man få honom att klättra upp i stolen och ta den där bilden? "Nej Abbe nu får du sätta dig i stolen, så vi blir klara någon gång", hörde jag plötsligt från sköterskan. Mina nackhår reste sig.

– Vi har så många patienter och jag försökte ta er snabbt så att ni slapp vänta. Nu få vi försöka få det här gjort, sa hon.
– Jo. Men det kommer aldrig att funka att jag lyfter honom dit. Det är ju helt omöjligt. Han måste vara med på det om det ska gå.
– Kom nu Abbe så vi kan ta den här bilden, sa hon.

Abbe vägrade.

– Ska ni gå ut och sätta er lite så jag kan ta en annan patient så länge då?
– Jag det är nog bäst. Vi kommer aldrig att få Abbe att sitta still med tvång. Barn funkar inte så, det borde... jag svalde slutet av meningen.

Vi satt återigen i väntrummet. Mamman och jag snackade med Abbe och förklarade så gott vi kunde. När det var dags igen skulle han klättra upp i stolen, inga problem. Sköterskan kom ut efter en stund och skanderade över hela väntrummet:

– Hur går det med Abbe, har han kommit på bättre tankar?
– !!!??? Han är fyra år för helvete. Han har opererat hjärtat tre gånger och gjort fler undersökningar än du kan räkna till, dumma människa. Han har fan inte kommit på några tankar. Du har med ett barn att göra nu. Fatta!! skrek jag över väntrummet.

Nä.

Det gjorde jag inte, såklart. Men jag ville.

Mamman gick in med Abbe den här gången, eftersom det fortfarande inte fick plats två föräldrar i det åttio kvadratmeter trånga rummet. Samma historia från sköterskan. Suck och stön, och vi har inte tid, och nu får han minsann sätta sig. Mamman lyckades lite bättre än jag. Abbe satte sig i stolen. Och plötsligt kom några piggar fram som han skulle ha i öronen. Helt utan att han blivit förbered på det eller fått någon förklaring varför. Abbe blev rädd och värjde sig. "Det här kommer inte att gå" sa Abbes mamma som kom kokade av ilska vid det här laget.

Vi gick därifrån utan röntgenbild i profil.

"Har han kommit på bättre tankar?" Jävla käring!

Andra bloggar om barn, sjukhus, yin & yang, vårdpersonal