onsdag 10 juni 2009

Testa igen.

Gnkw nj bjio hlhjkl drty cfgh njö mö bvhj xdrtzdt vbhlnkl cfty bjn kop. Jbhu ct xvhk nk mkp vgy dr vi ,bh gyui vghiv hvhui bhb i. Hbh vgcgu cfgcf ycvguj .

Vi testar.

Hjcsbhdbjklnjn nj hjil j njklbnjkln nlö nmn nklnm nm nmn mn m m mö nmö.n lö .

söndag 29 mars 2009

Nå? Vad tycker du?

Såhär ungefär hade jag tänkt. Lite mer färg, lite nyare bild på Abbe i blogghuvudet och få med storebror på ett litet hörn. Det har ju nästan börjat handla lika mycket om honom på sistone. Och bra är väl det, för det måste betyda att det är mindre procentuell del av mitt liv som består av operationer och läkarbesök numera. Eller kan det bero på att jag bloggar tätare nu?

Jag har försökt städa undan lite också. Få upp lite nödvändiga länkar och kontaktuppgift i bloggens huvud t ex. Och inte minst har jag fixat en fin grej till mina bilder. Klicka på dem får du se.

Jag har tänkt att jag ska tagga all mina inlägg också. Så att man kan hitta alla inlägg om storebror, papparollen, hjärtebarn, 22q11, operationer, teckenspråk eller vad man nu är intresserad att läsa om. Men det tar ett tag att gå igenom alla inlägg, så det kommer senare.

Nu vill jag gärna höra vad du tycker. Men inte här inne, detta är bara en testsida. Klicka tillbaka till den vanliga Heja Abbe igen och kommentera där istället.

Tack tack.

Våren – en bubblare.




lördag 28 mars 2009

Earth Hour.

Ja, just det. Släckte ni förresten?

Alltid lika vältajmat.

Alfahemolytiska streptokocker – samlingsnamnet för några gynnare som finns i munnen och på huden. Ganska vanliga bakterier som egentligen inte orsakar så mycket skada i allmänhet. Men om man har reservdelar i hjärtat, som Abbe har, ska man vara försiktig med att få ut de här kompisarna i blodomloppet. Då kan de plötsligt byta stil, kaxa till sig och bli livsfarliga. De kan orsaka endokardit – inflammation i hjärtats klaffar.

Alla som har haft med små barn att göra vet att det klättras, snubblas och krockas ganska vilt. Och så plötsligt biter de sig i läppen eller tufsar till tandköttet. Inget konstigt med det. Men om Abbe börjar blöda i munnen, om han slår sig eller är hos tandläkaren t ex, måste han få antibiotika inom ett par timmar.

Förr hade vi alltid recept liggande hemma. Men då skulle man snabbt till ett apotek, i värsta fall på en söndag t ex, och fixa medicinen. Och varje gång vi reste bort tog vi ut en flaska för säkerhets skull. Men det är ju färskvara så efter ett par veckor fick man slänga medicinen. Kändes sådär. Numera har vi påsar med granulat hemma så när det smäller blandar vi ihop en dos själva. Påsarna håller åtminstone något år.

Abbe skulle på ett barnkalas idag, det första kalaset utan brorsan faktiskt. Allt var väldigt spännande och Abbe var uppskruvad så klart. Två minuter innan jag skulle sätta mig i bilen med honom och åka till kalaset ramlade han i grusgången utanför huset. Med blodvite såklart. I munnen.

Vi kom iväg på kalaset till slut. Efter lite tröstande, blodtorkande, medicinblandande och trugande med en Abbe som skulle dricka den beska sörjan. Men han är duktig med det där.

Vi är väl vana. Både han och jag.

Andra bloggar om , , ,

Kittys frisyr.

Storebror och jag kollade på Let's Dancefinalen igår kväll. Han funderade lite över Kittys hår.

– Hon hade nog varit snyggare i en annan frisyr. Det är ju alldeles spetsigt och har tusen färger.

Andra bloggar om , , , , ,

Hoppsan.




Häromdagen dansade storebror i bara tröjan på altanen. Igår upptäckte jag att syrenerna börjat knoppas. Idag fick jag gräva fram snöskyffeln igen.

Jag älskar vintern. Men jag var liksom färdig med den.

Jag behöver tussilago nu.

Designbloggen Heja Abbe. Not.

Heja Abbe har blivit recenserad på The Critics. En jättefin recension som jag är väldigt stolt över så klart.

De sätter betyg från ett till tio på bloggarna i kategorier som ämne och fokus, formgivning, språkhantering och så vidare. Heja Abbe landade på hedrande 8,2 i medel. Otroligt!

Den kategori jag fick lägst betyg i var formgivning. Visserligen ett bra betyg, men ändå det lägsta. Formgivaren och Art Directorn Abbes pappa skriver blogg. Jo tjena.

Fast det är ju sant. Heja Abbe är lite blek. Lite trist formmässigt. Jag har försökt få till en ny design ett tag. Sitter här på kvällarna och stirrar mig helt galen på XML-koderna utan att fatta ett smack. Men en vacker dag så.

AD-blogg, liksom. Jag kunde inte låta bli att le lite över ironin.

Andra bloggar om , , , ,

Eller hur?

Läser att man nu kommit fram till att det där hjärndöda intyget Försäkringskassan måste ha från förskolan när barnen är sjuka, kostar miljoner.

Nähä?!! Det menar ni inte?

Känns som att jag sagt det för länge sedan.

Andra bloggar om , , , , ,

Fredagstips.

Fick ett mejl från en gammal jobbarkompis. Han påminde om en konsert på fredag med en artist han vet att jag gillar väldigt mycket. Lustigt nog är artisten i fråga hans dotter.

Dessvärre är jag ensam med killarna på fredag kväll. Min hustru ska laga mat med kompisarna så det blir ingen konsert för mig. Skit också. Jag hade hemskt gärna gått dit, konserten för ett knappt år sedan var fantastisk.

Men för er som finns i närheten av Göteborg på fredag vill jag varmt rekommendera att gå till Stenhammarsalen på konserthuset kl 18.00 och kolla in Anna Christoffersson & Steve Dobrogosz.

Dom är magiskt bra.

Andra bloggar om , , , ,

Fan.

Det är för många saker jag går omkring och oroar mig för. Inte likt mig. Inte bra.

DIY-tecken.

Under dagen idag har det varit elektriker och rörmokare här och jobbat. När jag kom hem kom Abbe som vanligt springande i full fart och kastade sig runt min hals. Det där får jag aldrig nog av. När vi kramats färdigt var han väldigt mån om att berätta allt spännande som hänt.

– Ahhp-ahp, ii ay å en ny annaa.

Jag förstod inte riktigt på första försöket. Så Abbe provade igen. Den här gången med ett hemmasnickrat tecken.

– Ii ay å en ny annaa, sa han och la handen på sin panna.
– Har vi fått en ny panna? sa jag.
– Yaaa!! sa Abbe och sken upp som en sol. Hans eget lilla tecken hade gått fram.

Andra bloggar om , , , , ,

Äntligen vår.

Förra veckan släpade storebror med sig sin lilla cd-spelare ut på trädäcket på framsidan av huset, pluggade in den i kontakten innanför dörren och satte på musiken.

Han ville så gärna dansa ute i solen. I bara tröja och jeans.

Andra bloggar om , , ,

David Byrne.

Jag lyssnade väldigt mycket på Talking Heads förr. Deras skivor var ett tag nästan de enda jag spelade. Vi snackar på vinylens tid. Faktum är att jag inte bara lyssnade på dem, jag sjöng deras musik så fort jag fick chansen. Inför publik.

Under en tioårsperiod ungefär hade vi ett band som hette "Slippery People" som bara spelade covers på Talking Heads musik och jag var sångare. Jag var David Byrne. Fan vad kul det var. Sedan har jag nästan glömt bort dem. Annan musik dök upp och tog deras plats, och så småningom dök killarna upp och tog musikens plats. Det blev så. Med bebisar och små barn i huset lyssnade jag allt mindre. Synd. Nu börjar det komma tillbaka så smått och man kan glädjas åt musiken tillsammans med killarna.

Igår kväll var min fru och jag i Malmö. Jag hade fått konsertbiljetter i julklapp av henne till en turne jag inte ens visste var på gång. David Byrne spelar låtar han gjort tillsammans med Brian Eno. Jag är medveten om att alla som läser här kanske inte vet vad det är för gamla stofiler jag snackar om, men för mig är det otroligt stort.

Konserten var helt fantastisk. Nya låtar från plattan Byrne och Eno gjorde förra året blandades med gamla Talking Heads-klassiker, och Malmö konserthus kokade. Trots att det är en lokal där det är tänkt att man sitter ner i bänkraderna och lyssnar stod publiken upp och dansade större delen av konserten.


"I'm just an ordinary guy" sjunger David Byrne i "Burning down the House" iklädd vit tyllkjol.

Förutom ett tight band med en grym kör hade Byrne också dansare på scen. Men då snackar vi inte det där som man är van vid på Madonna-konserter eller Melodifestivaler. Nej. När David Byrne har dansare med sig blir det contemporary dans, asymetriskt och spännande. Det hela känns som en enda stor konstupplevelse, och jag har fullt upp med att titta på allt som sker på scenen samtidigt som jag sjunger med och dansar själv.

När konserten var slut längtade jag efter mitt gamla band. Jag hade blivit påmind om att jag älskar Talking Heads och David Byrne.

Och inte minst att jag älskar min fru.


PS. Så här säger Sydsvenskan. Och så här skriver DN om Stockholmskonserten.
Och här är en liten Spotifyplaylist med några Talking Heads-låtar som jag gillar.


Andra bloggar om , , , ,

Yin och Yang på Sahlgrenska.

Igår var det äntligen dags för den där röntgenundersökningen vi har väntat så länge på. Abbes gom funkar inte som den ska och för att man ska veta vilka åtgärder (läs operation) som ska till för att få den och talet att fungera bättre behövde man ta reda på mer exakt vad som är fel. Därav dagens undersökning.

Med risk för att det här blir ett väldigt långt inlägg ska jag nu berätta två historier om sjukvården och barn. Den ena gör mig glad, den andra arg. Berättelserna handlar om de två olika delar av undersökningen som Abbe behövde gå igenom idag. Den ena krävande, lite långvarig och egentligen ganska osannolik att en nybliven fyraåring med särskilda behov ska klara av. Den andra hyfsat enkel, snabb och inte så märkvärdig.

Det paradoxala är att undersökningen jag var rädd skulle misslyckas, gick hur bra som helst. Och den som borde varit enkel gick käpprätt åt helvete. Och jag vågar påstå att båda exemplen handlar till hundra procent om psykologi och förmågan att förhålla sig till vilken patient man har framför sig. Ett barn. Precis fyra år fyllda. Med ett track record från sjukhus och mer eller mindre traumatiska upplevelser som de flesta människor inte upplever under hela sin livsålder.

Undersökning del ett:
Vi hade kommit till avdelningen, anmält oss i luckan och satt oss i väntrummet. Abbe hade precis börjat utforska alla leksakerna när de ropade upp hans namn. Snabbast hittills. Faktiskt så snabbt att Abbe blev jättearg och ledsen eftersom han precis spetsat in sig på ett roligt garage med massa bilar att köra med. "Aj då, vi vill ju inte börja med att bråka med honom innan vi ens kommit in" sa sköterskan. "Vi kan ta en patient före Abbe så att han kan leka en liten stund".

När den andra patienten var klar kom sköterska tillbaka och hämtade oss. "Det är ganska trångt där inne men vi får väl klämma ihop oss", sa hon och böjde sig ner för att hälsa på Abbe. När de bekantat sig gick vi in. I det lilla rummet fanns inte mindre än tre personer förutom oss. Alla med olika arbetsuppgifter. Där fanns en röntgenapparat som såg ut som något ur Star Wars eller kanske en attraktion på Liseberg, och en vanlig videokamera på stativ.

Abbe var inte intresserad av att sätta sig i "maskinen". Vi lirkade, skojade och försökte locka och pocka på alla sätt. Personalen tittade lugnt på och skrattade lite då och då. Hur sjutton skulle man få honom att klättra upp på den där skräckinjagande mojängen, ta på sig en liten microfonmygga och dessutom "spänna fast" huvudet med ett plastband. "Det här kommer aldrig att gå, och jag förstår honom" tänkte jag.

– Ska jag sätta mig, frågade jag Abbe.
– Yaa! ropade han.
– Okej, då är det lika bra vi gör en ordentlig undersökning på pappa först, sa någon i personalen.

De spände fast plastbandet runt min panna, tog på myggan och körde mig lite upp i stolen. Så rattade de ner hela röntgenmaskinen runt mig och jag fick säga alla ord som Abbe skulle göra sedan. Abbe fick instruera mig. Sköterskan berättade för honom vilka ord han skulle be mig läsa upp och så sa Abbe dem till mig. I lugn och ro, väldigt pedagogiskt. Jag fick göra hela undersökningen från början till slut, med det lilla undantaget att de inte hade röntgenkameran påslagen.

När vi var klara viskade mamman något om leksaksaffären och välja själv i Abbes öra och så klättrade han upp och satte sig. Myggan på och plastbandet runt huvudet. "Nu! Nu kör vi", viskade röntgenkillen till sköterskorna. Han insåg precis som vi att det gäller att smida medan järnet är varmt och barnet fortfarande kan tänka sig att samarbeta. Britsen hissades upp, rymdskeppet sänktes ner runt Abbe och jag stod helt chockad och tittade på. Sköterskan sa "Fiffi flyger, Bibbis bil" och en hel rad andra små meningar och Abbe rabblade lydigt efter med ett leende på läpparna och huvudet fast i ett plastband.

Mina ögon tårades. Det här är inte sant, tänkte jag. Han är så jävla duktig.

När undersökningen var klar tackade Abbe för sig och fick en penna och ett suddgummi. "Det här gick ju jättefint. Nu ska ni bara till en annan avdelning en bit här ifrån (med bilen) och ta en profilbild också"




Okej. Det leder oss in på undersökning del två:
Vi hade kommit till avdelningen, anmält oss i luckan och satt oss i väntrummet. Abbe hade precis börjat utforska alla leksakerna när de ropade upp hans namn. Vi reste oss för att gå in. "Det är bara en av er som kan följa med in, det finns inte plats för fler" sa sköterskan med ett påklistrat leende.

Jag följde med Abbe. Det här är lugnt, tänkte jag, om han var så duktig på den andra undersökningen så är det här en piece of cace. Vi kom in i ett rum stort som en mindre gymnastiksal. Belysningen var dämpad och längst bort i andra änden stod en stol med en röntgenkamera bredvid. Vi var helt ensamma, Abbe, sköterskan och jag. Varför i hela friden fick inte mamman följa med in? Två föräldrar har gjort sig fria från sina jobb för att följa med sin sjukhustyngda son till en undersökning. Hade inte två föräldrar kunnat skapa lite mer trygghet för honom? I rummet hade det fått plats minst 47 föräldrar, om nu Abbe haft så många.

Abbe ville såklart inte. Jag försökte med samma procedur som vid den första undersökningen. Satte mig i stolen för att visa Abbe. Sköterskan såg besvärad ut och fick ur sig något i stil med "akta, var försiktig med huvudet där nu".

Abbe ville ändå inte. Jag lirkade, skojade och försökte locka och pocka på alla sätt. Sköterskan suckade och såg stressad ut. Hur sjutton skulle man få honom att klättra upp i stolen och ta den där bilden? "Nej Abbe nu får du sätta dig i stolen, så vi blir klara någon gång", hörde jag plötsligt från sköterskan. Mina nackhår reste sig.

– Vi har så många patienter och jag försökte ta er snabbt så att ni slapp vänta. Nu få vi försöka få det här gjort, sa hon.
– Jo. Men det kommer aldrig att funka att jag lyfter honom dit. Det är ju helt omöjligt. Han måste vara med på det om det ska gå.
– Kom nu Abbe så vi kan ta den här bilden, sa hon.

Abbe vägrade.

– Ska ni gå ut och sätta er lite så jag kan ta en annan patient så länge då?
– Jag det är nog bäst. Vi kommer aldrig att få Abbe att sitta still med tvång. Barn funkar inte så, det borde... jag svalde slutet av meningen.

Vi satt återigen i väntrummet. Mamman och jag snackade med Abbe och förklarade så gott vi kunde. När det var dags igen skulle han klättra upp i stolen, inga problem. Sköterskan kom ut efter en stund och skanderade över hela väntrummet:

– Hur går det med Abbe, har han kommit på bättre tankar?
– !!!??? Han är fyra år för helvete. Han har opererat hjärtat tre gånger och gjort fler undersökningar än du kan räkna till, dumma människa. Han har fan inte kommit på några tankar. Du har med ett barn att göra nu. Fatta!! skrek jag över väntrummet.

Nä.

Det gjorde jag inte, såklart. Men jag ville.

Mamman gick in med Abbe den här gången, eftersom det fortfarande inte fick plats två föräldrar i det åttio kvadratmeter trånga rummet. Samma historia från sköterskan. Suck och stön, och vi har inte tid, och nu får han minsann sätta sig. Mamman lyckades lite bättre än jag. Abbe satte sig i stolen. Och plötsligt kom några piggar fram som han skulle ha i öronen. Helt utan att han blivit förbered på det eller fått någon förklaring varför. Abbe blev rädd och värjde sig. "Det här kommer inte att gå" sa Abbes mamma som kom kokade av ilska vid det här laget.

Vi gick därifrån utan röntgenbild i profil.

"Har han kommit på bättre tankar?" Jävla käring!

Andra bloggar om , , ,

onsdag 17 september 2008

testa inlägg

bnkbnb h hjg gRäddningsmission. Det är fjärde året i rad som GOSS blir belönade i världens största reklamtävling Cannes Lions. Tidigare år har man vunnit brons för Glitter, Langley Travel och Cykelspec. Kampanjen ”Åter avsändaren” hade som syfte att samla in så mycket pengar som möjligt för Göteborgs hemlösa. Brevet skickades till "Lasse Persson i ett soprum på Hisingen". Den egentliga mottagaren sattes som avsändare på baksidan av kuvertet. Posten hittade naturligtvis inte Lasse i något soprum på Hisingen och satte då på den gula klisterlappen och markerade adressat okänd på uppgiven adress och skickade brevet till avsändaren. Kampanjen är Göteborgs Räddningsmissions mest framgångsrika insamlingskampanj någonsin. Kampanjen slog förra rekordet i insamlade medel med 60%!